Att lyfta en sten från bröstet

Idag var det alltså dags. Rutinultraljud på bebis i magen. Jag hade alla möjliga scenarion i huvudet och har drömt både det ena och det andra de senaste veckorna. Så pass nervös. 
Det var två skakiga ben som gick in  till väntrummet i Eksjö men tur i oturen så har jag oftast inte så mycket tidsmarginal när jag ska göra saker så jag hann bara precis sätta mig i väntrummet innan det var min tur. 
 
Kändes som jag höll andan medan barnmorskan kollade igenom allt hon skulle. Hummade nog mest lite som respons på allt hon sa för jag var så säker på att hon till slut skulle hitta något som avvek. Men allt såg så bra ut och det var som att hon lyfte bort den största sten man kan tänka sig från mitt bröst. Ni vet när man liksom helt plötsligt kan andas som vanligt igen. 
En till synes frisk liten baby. Så otroligt tacksam. 
 
 
Bebis låg lite på sniskan så jag fick se ansiktet framifrån och man såg så tydligt den sötaste lilla plutande överläppen jag någonsin sett. Aj mitt hjärta.
 
Kan knappt förstå att vi faktiskt ska få uppleva detta ännu en gång. Så svårt att ta in det men idag var första gången jag på riktigt vågade känna mig riktigt lycklig över det. Att få en till liten människa att älska. Ofattbart ändå.
 
1 kommentar
Carro

Så fint beskrivet, och tänk att du ska få uppleva detta fina, magiska!
Jag stod med en liten magisk människa i natt i min famn, hans pappa var på toaletten och mamman på uppvaket och att få vara så nära, få ha en sån liten i sin famn igen- så magiskt. Tänk om man bara kunde få ta hand om så små mini människor alltid, älskar det. Men nästa gång får du bo på förlossningen kanske ;) så den lilla inte döds i trädgården ut till bilen ❤️